Resan till John of God - del 1
berättad av
Bengt Fredriksson


Oj, vad det har varit svårt att komma in i vardagslunken igen efter att ha varit i Abadiania, men nu börjar det fungera. Jag ska berätta lite om Annettes och min resa till Abadiania sett ur mitt perspektiv. Det finns så mycket att bearbeta av det som hänt både psykiskt, fysiskt och själsligt. för det var så annorlunda mot vardagslivet. Vi har träffat världens troligen största och mest kända healer eller kanske jag bör skriva trance medium, så är det närmare sanningen. För att börja från början, så bokade vi en healingresa med Anita Ekberg. Nej, inte hon som badade i fontänen Fontana di Trevi i Rom, utan hon som driver http://www.casafriendssweden.se/

Resan gick till Abadiania för att besöka Casa de Dom Ignacio de Loyola, där mannen som kallas John of God arbetar. Resan gick bra. Vi såg solnedgången över Atlanten som var fantastisk och Portugals huvudstad Lissabon, som är den vackraste stad jag sett från luften. Nästan alla gatlampor lyste i orange och gav hela staden en lyster som ett juvelsmycke. Vi övernattade där innan vi flög vidare till Brasilien. Restiden över Atlanten var lång, men efter ca 8 timmar kom vi fram till kusten. Då hade vi ändå kvar ett par timmars flygning till huvudstaden Brazil, där vi möttes av reseledaren Anita och så blev det fortsatt färd i minibuss till slutdestinationen. Det visade sig att vi var ett 30-tal svenskar, både barn och vuxna, som var på jakt efter läkning. Ett härligt gäng, som kom fram till Abadiania och blev inkvarterade på Pousada dom Ingrid. Kvällsmat och så i säng.

Första morgonen efter frukost gick vi till Casan, som det blev naturligt att säga. Den låg endast 150 meter från vårt hotell. Vi fick information om hur allting fungerade där, vilka olika köer man ska gå i, kristallbäddarna, det välsignade vattnet och det heliga vattenfallet. Jag ska förklara mer om allt detta längre fram. Det låter väldigt, väldigt religiöst, men man kan ha vilken religion man vill eller ingen alls och ändå komma till Casan och få hjälp. Flera av de personer som har hand om Casan är katoliker och därför blir det mycket som drar åt det hållet. Det är bara att låta dem köra sitt race och vara kvar i sin egen tro. Jag tror däremot inte att John of God går in under någon religion, mer än att han har en stark tro på Gud. Själv vill jag inte kalla mig religiös utan andlig, vilket i mitt fall innebär att jag tror att alla religioner kan ha delar av sanningen.


Sedan var det dags att gå till det heliga vattenfallet. Det är en bit ifrån Casan och man går nedåt längs en slingrande bilväg, som sedan övergår i en slingrande stig. Nästan längst ned i dalen är det en grind och där får man vänta tills det är tomt på andra människor vid fallet. Det var lugnt och fridfullt och när det var dags att duscha i fallet, så var det väldigt uppfriskande. Om det var heligare än något annat fall och extra välgörande överlåter jag till andra att avgöra. Jag hade hört att John of God (som han inte tycker om att bli kallad) eller Joao (uttalas Jao) som han heter, utför sitt mediala arbete på Casan onsdag, torsdag och fredag. Helgen är han ofta på andra orter och healar, måndag har han administration att sköta, så därför är tisdag den enda dag han är ledig. Vi blev därför förvånade när vi är i den lilla kristallshopen och en av de andra resenärerna, utbrister:

– Där är han!

Jag vände mig om och där, en och en halv meter bort, stod Joao och vi tittade rakt in i varandras ögon. Jag började inte levitera eller exalterat tala i tungor eller så, för jag såg att han var en helt vanlig man, som hade en mycket mjuk och vänlig blick. Vi log mot varandra och jag vände mig framåt igen och han gick emellan mig och den andra resenären och klappade henne varsamt på axeln. Hon såg mycket lycklig ut och jag kan inte säga annat än att det kändes stort, trots att han är en helt vanlig människa om än med en annorlunda förmåga.


När vi hade handlat våra kristaller och några flaskor välsignat vatten gick vi hem och vilade. Det välsignade vattnet hade visat sig ha en utrensande effekt och jag som har gjort många fastekurer kan intyga att detta vatten var mycket effektivare och gav en kraftigare och grundligare utrensning. Det var skönt att vila och ha nära till toaletten. Efter någon timme var det dags för lunch och sedan gick vi tillbaka igen för att få vårt första kristallbad. Det visade sig vara en bädd med sju olika sorters kristaller som lyste ovanför. Sju små lampor tändes i intervaller bakom kristallerna som var riktade så de lyste på våra sju stora chakran. Det kändes skönt och många "belysta" medresenärer pratade om att de fått mer energi.

Efter kristallbädden gick vi till samlingshallen och satte oss och mediterade. Efter en stunds ganska djup meditation kände jag plötsligt att det var dags att gå. Vi gick ut och utanför huset ser jag Joao gå in genom en dörr. Jag tyckte han såg trött ut och tänkte på att han är 70 år i år och jobbar nästan jämnt för att hjälpa människor. Vi gick en bit åt sidan för att dricka lite vatten, för i 30-32 graders värme får man hela tiden fylla på vätskedepåerna. Då kom Joao ut igen och gick mot parkeringen, men helt plötsligt vek han av och gick de extra metrarna bort till Annette och mig och tog oss i hand och hälsade och sa något på portugisiska. Det var en otroligt fin gest han visade oss, speciellt när man tänker på hur omsvärmad av människor han alltid är och den oerhörda dyrkan han många gånger blir mött utav. Vi kände oss fantastiskt hedrade och stort var bara förnamnet.


Det här hade varit en händelserik och omtumlande dag och vi vandrade tillbaka till middagen på pousadan. Vi hade hemma i Sverige fått skriva ned vad vi hade för tre skador/sjukdomar vi ville ha läkt och på kvällen översattes detta till portugisiska av Ricardo, som också är koordinator på Casan. Koordinatorn är personen som överlämnar önskningarna till Joao vid starten av behandlingen, som jag kommer att berätta om senare. Jag hade fått ihop mina önskningar utan problem. Jag hade önskat få läkning på mina sneda kotor i nacken som har gett mig två diskbråck och jag ville bli kvitt min mögelallergi. Dessutom hade jag ett navelbråck som inte skulle vara så dumt att få läkt. Att vara healer själv, gör inte att man går fri från skador, eftersom det är ganska svårt att heala sig själv. Småskador kan gå bra och att heala bort en krämpa tillfälligt, men större problem är svårare. Varje människa ska ha sin utveckling och ofta är det genom sjukdom, som vi utvecklas i ödmjukhet och kärlek.

Den här natten var det viktigt att vi låg i våra sängar och blundade mellan kl 23.00 till 05.00. Vi skulle nämligen scannas av för att se vad vi hade för eventuella skador. Scanningen görs av de som kallas för entiterna, dvs de andar som hjälper Joao i hans arbete. Det är bl. a. avlidna läkare och sjuksköterskor som är på "andra sidan" och genom sin kärlek till mänskligheten tagit på sig den här uppgiften. Man bör vara klädd i vitt, eftersom de letar efter defekter i aurautstrålningen från en person. Auran består av olika färger och har du på dig färgglada kläder blir den svårare att tolka. Kusligt? Nej, vi hade själva bett om det och den andra sidan är alltid en tunn dimridå ifrån oss, oavsett om vi vill se den eller inte. Dessutom vaknade vi utvilade på morgonen utan att ha upplevt något speciellt.

Under frukosten var det lite stressigt. Alla gick klädda i vitt och att balansera en massa mat och kaffe utan att spilla på sig i sin vithet är inte lätt. Jag hade dessutom inhandlat nya vita kläder i Abadiania och jag ville inte inviga dom med kaffespill. Allt gick till vår glädje bra. Vi skulle vara på plats kl 7.15, långt fram i samlingshallen på Casan. Det kommer ganska många människor till Joao, när han tar emot. Den här dagen hörde jag att antalet var 1200 och det låter troligt eftersom det är vanligt med 1000 – 2000 hjälpsökande. Det blir fler och fler sedan vi västerlänningar har börjat komma och Joao har sedan år 1957 hjälpt miljontals människor i deras läkningsprocess.



Vi tog oss fram till rätt plats och efter ett tag kom Peter, Anitas assistent, med våra linjekort. På linjekortet står det vilken kö du ska gå i. Det är olika köer beroende på om du varit här förut eller var du befinner dig i behandlingen. Om Joao t. ex. ska kontrollera om läkningen fungerar hamnar du i Second line. Du kan också vara färdig med behandlingen och då ska Joao se om det stämmer och den kön kallas Revision line. Har du fått ordinationen operation ska du stå i Operations line. Vi som aldrig varit här förut får en röd lapp där det står First line. Det är lite rörigt för det finns ingen kö förrän kön ropas upp, men när det sker så får alla som ska med i den kön, först hålla upp handen och räknas in, det är tydligen väldigt viktigt att man vet rätt antal, och sedan bildas kön framför ingången till Current room. Current room är fyllt av en massa bänkar och mellan dessa är en lång gång, där den hjälpsökande går på sin väg fram till Joao. De som ska sitta i Current room är de första som går in, eftersom de ska sitta och meditera för att höja energierna i rummet. Då blir det lättare för Joao att inkorporera en Entitet i sig. (mer om detta strax)

Jag tycker det kan vara jobbigt att köa och har inte alltid det allra bästa tålamodet och har också sänt iväg en tanke under resan att få hjälp med detta problem. Naturligtvis skulle det börja testas med en gång, så vi stod där i värmen och väntade. First line blev uppropad sist. Efter ca 3,5 timme var det vår tur och vi fick rada upp oss. De kollade att vi hade rätt linjekort och samlade sedan in dessa, när vi trädde in i salen. Jag hade undrat över hur salen såg ut. Det kändes högtidligt och där var starka energier. Energierna kittlade i pannan och jag försökte låta bli att titta på de som mediterade. Tittar man för intensivt på en person, så stör man den personens fokusering. Det hade vi fått tillsägelse om innan att inte göra. De som satt och mediterade blundade och ingen hade korsat armarna eller benen. Om någon öppnade ögonen, så skulle det störa energinivån direkt, hade de berättat från scenen i samlingssalen.

Kön gick långsamt framåt och efter en liten stund, var jag framme. Där stod Ricardo och tog min lapp med mina önskningar på läkning, som han själv hade översatt och Joao satt i sin stol och tittade på mig. Han hade inte riktigt samma utseende eller utstrålning som dagen innan, när jag träffade honom. Det här var en man med pondus som var van att bestämma. Jag har läst och hört berättas att det är 37 olika andar som inkorporerar i Joao, dvs han lånar ut sin kropp till dessa entiter som ofta har varit skickliga läkare i sina tidigare jordeliv. När någon är inkorporerad i Joao kallas han för Entiten. Vem det var den här gången vet jag inte, men han tittade inte på min lapp utan tittade bara snabbt på mig och sa:

-Operation, tomorrow morning!

-Shit, tänkte jag lite oreligiöst, medan jag visades ut i Blessing Room för en snabb meditation, där min aura stadgades och jag skyddades mot negativa energier och sedan fick jag gå ut i solljuset.

"Andliga Behandlingar, Operationer - Entiteterna har bokat in dig för ett andligt ingrepp för att de ser att det är bästa sättet att hjälpa dig. Detta kan vara en operation för att ta hand om en aktuell fysisk åkomma, förändra något i din energi för att lösa kommande hälsoproblem eller för att lösa ett problem på andlig nivå som påverkar ditt liv och din livsuppgift."

Det blev i alla fall en hel del att fundera över: Hur känns en andlig operation? Hur lång tid tar det? Vad ska dom operera? Så många personer som jag har dragit igång healingenergien på och nu stod jag inför detta själv. Det kändes nyttigt för mig att få mer förståelse för den oron en del klienter kan ha innan healingen. Skallen var fylld av många fler tankar, men operation i morgon betydde inte att vi skulle vila oss, utan vi borde höja våra energier och hjälpa andra genom att meditera i Current Room. Dessutom får man mycket hjälp med läkning oavsett om man har fått operation eller inte.

13.15 stod vi på plats utanför Current Room och blev efter ett tag insläppta i salen. Jag var lite stressad, för någon hade berättat att de hade suttit och mediterat i 3,5 timme och det lät jobbigt. Jo, det blev en test på tålamodet igen. Vi satt i fyra timmar och baken, benen och ryggen ömmade när vi var färdiga, men det gick snabbt över. Under meditationen så sjönk jag ihop flera gånger, precis som om jag somnade. Jag är inte direkt ovan att somna under liknande förhållanden, men detta stämde inte riktigt. Det var som om jag hade varit en leksaksgubbe, där man trycker under plattformen den står på och så försvinner all styrsel och detta skedde många gånger och jag var inte ens trött. På något mirakulöst sätt lyckades jag också undgå att slå i bänken framför. När jag helt plötsligt blev kastad åt sidan med överkroppen förstod jag att detta styrdes av någon annan som jag inte såg och den personen hade jag troligen inte heller sett, även om jag hade haft ögonen öppna. Jag kommer också ihåg att det var väldigt starka energier runt min panna och på min hjässa. Jag fick ett starkt stick under foten, trots att jag hade sandaler på mig. Det gjorde riktigt ont. Sedan gick det en stark energivåg från någonstans i överkroppen ner till sticket i foten. Efter 2,5 - 3 timmar avtog energierna och det kändes tomt i rummet, men det kom en liten energiomgång till innan det var dags att sluta. Nu började någon snacka portugisiska under en lång stund och sedan lästes Fader Vår och en bön till Jungfru Maria, innan vi fick resa oss. På det sättet såg entiterna till att skydda oss från de mindre goda energierna som kunde finnas i närheten, nu när vi var lite mer öppna i auran efter meditationen.

Fortsättning del 2