Resan till John of God - del 2
berättad av
Bengt Fredriksson


Dags för operation och operationskön fick gå in någon halvtimma efter att energierna hade börjat höjas av de som mediterade i Current Room. Vi gick hela gången fram. Joao hade inte anlänt till sin plats än och vi gick förbi och vidare till Blessing Room. Där fick vi en lapp med några krumelurer på och blev tillsagda att sätta oss ner och meditera med handen på hjärtat. Jag tappade min lapp på golvet och fick böja mig ner och plocka upp den. Snabbt intog jag meditationsställning igen och då sade dom att vi kunde öppna ögonen. Gruppen hade varit så väl förberedd, så operationen var klar. Jag hade läst att det kunde gå undan, men inte att det skulle gå så snabbt. Det verkade lite magstarkt, tyckte jag. Jag reste mig upp och kände att jag hade mycket lite kraft kvar. Jag var helt enkelt knäsvag. Jag som hade varit pigg och stark när jag satte mig ett par minuter innan, men det var då det. Det kändes att jag hade gått igenom något krävande, exempelvis en operation.

Vi gick ut i solgasset och jag tog på mig solglasögonen. Där utanför stod Anita och tog emot oss. Hon kommenderade snabbt: Ta av solglasögonen! Hon tittade mig i ögonen för att se om jag hade kommit tillbaka från den andliga bedövningen. När alla blivit förklarade som uppvaknade, gick vi i samlad trupp till apoteket som låg på Casans område. Vi gick långsamt för det var jobbigt. När vi fått våra medikamenter gick vi till taxibilarna och delade på en taxi till pousadan 150 meter bort. Jag hade verkligen ingen lust eller ork att gå 150 meter. Den sträckan som jag på morgonen hade önskat som mycket längre för att det var skönt att röra på sig lite. Vi fick förklarat för oss att operationen/behandlingen var bara påbörjad. Nu skulle vi ligga i våra sängar i 24 timmar och blunda utan att korsa armar eller ben. Vi skulle få mat ditburen av snälla medresenärer och den välsignade soppan skulle Peter eller Anita komma med, men annars fick vi snällt ligga i våra sängar förutom de nödvändiga toabesöken.



Jag vet inte om det var samma dag eller morgonen därpå, jag upplevde att jag låg annorlunda med nacken mot vad jag brukar. Jag kände upprepade gånger med handen över nacken och drog längs halskotorna innan jag berättade för Annette. Där jag hade haft ett par ojämna nackkotor, som gett mig både mycket värk och ett par diskbråck kände jag nu bara en mycket jämn hals. Det var en skada från den dagen jag fyllde fem år som nu var läkt. Nu kunde jag ana varför min hals hade börjat kännas konstig två veckor innan resan. Det kan ha varit en förberedelse inför förflyttningen av nackkotorna. Jag förstod också att mina underliga rörelser i Current Room handlade om att få kotorna rätt. Under natten hade jag också upplevt hur jag blev sydd, dels i ryggen där jag ibland brukade få kraftig värk och dels på magen. Jag upplevde också, att så fort jag blundade, vilket jag borde ha gjort hela tiden, började det arbeta energier på olika ställen i kroppen.

En annan upptäckt gjorde jag samma dag som operationen. Vi hade som jag skrev tidigare, kommit på att vattnet var utrensande. Nu när vi båda var nyopererade, hade vi vattenflaskan på bordet mellan oss. Det blev jobbigt att böja sig efter den, samtidigt som vi i möjligaste mån skulle blunda också. Vi tog var sin 1,5 liters-flaska istället. Det var verkligen ett jättegott vatten. Helt plötsligt började mitt vatten smaka mögel. Jag tänkte först att det var plastmuggen som jag drack ur som luktade. Det måste bero på den. Efter rengöring luktade den inte mögel, men flaskan luktade naturligtvis fortfarande. Jag drack upp vattnet som var i den flaskan och öppnade en ny. Jättefriskt vatten, men efter tag började det också smaka mögel. När jag efter någon dag drack från den tredje mögelflaskan, frågade jag Annette om hon tyckte mitt vatten luktade något speciellt. Hon stoppade näsan över min vattenflaska och grimaserade.  - Mögel!

Jag hade inte inbillat mig, men hon hade lika fint vatten, som från början. Efter lite funderingar, anade jag att entiterna laddar vattnet efter den eller de som ska ta vatten från flaskan. Jag hade sökt för mögelallergi och därför fick jag "mögelvatten", precis som homopatmedicinen fungerar. Tack och lov så var det bara friskt vatten efter den tredje flaskan. Jag berättade för ett annat par om min upptäckt och efter att de hade ordnat separerade vattenkällor började hennes vatten smaka citron, men inte hans. Jag hörde av en tredje person som var singel att hon hade tömt ut sitt vatten eftersom det smakade så illa. Det var alltså en del av hennes medicin hon hade tömt ut. Nu kanske det inte var så konstigt att ingen hade uppmärksammat detta förut, för det är skillnad på att dricka mindre gott vatten mot att dricka vatten som smakar mögel.

Detta, plus en massa mindre förbättringar i kroppen som är svårare att sätta ord på, hände efter första 24-timmarspasset. Jag fick lite förändring på min syn. Det var som om ögonen inte hade bestämt sig, utan vandrade fram och tillbaka från bra syn till mindre bra. Även navelbråcket föändrades och blev mjukare och mindre och lite annat mer diffust skedde, där jag kunde ana att där hade det börjat ske positiva förändringar. Mögelallergin är svår att avgöra, men jag upplevde att jag fick bättre andning och jag fick definitivt renare luftvägar, men det kan mycket väl ha berott på en renare miljö.

Jag hade haft väldigt mycket energier som arbetade i och på ögonen, så jag förstod att jag hade fått en ögonoperation. Detta betydde att jag inte fick läsa, skriva, kolla på teve eller data på åtta dagar. Jag hade börjat skriva dagbok och den har jag kunnat ha som lite stöd när jag skrivit detta, men nu blir det svårare.

Fredagen och lördagen gick åt till att komma tillbaka och få styrka. Vi gick längs gatan några hundra meter mot genomfartsleden och tittade i små affärer. Vi fick egentligen inte promenera, men att dra fötterna efter sig i långsamt tempo kan inte kallas att promenera.

Det är en guldgruva för dessa affärsinnehavare med alla besökare på Casan som inte kan göra så mycket annat än att dra fötterna efter sig. Mannen som blandar cement på bilden öppnade, tillsammans med sin familj, affären som han håller på att bygga, innan veckan var slut. Sedan hade troligen hans familj sin inkomst säkrad i detta otroligt fattiga land. Mycket tid gick också åt till att vara på Casan och sitta i parken och tro inte att det blev långsamt. Jag kom in i ett annat tempo och mådde väldigt gott.


Vi passade på att gå till Casan och sticka in några vänners kort i en av trianglarna som finns på området. Efter att man satt kortet på plats så ställer man sig med armarna på triangels uppåtgående sidor och ber att entiteterna ska hjälpa den personen med läkning och det sägs att de gör det i ett år. Vi har hört berättelser från många personer som själva upplevt att det verkligen stämmer

På lördagen var det dags att åka till vattenfallet igen, men inte för de som hade fått operation. Vi fick vackert stanna hemma. Söndagen bjöd på en sångstund i samlingshallen. På vägen till Casan kom det fram en hund till mig och ville bli klappad. Jag gillar hundar, så det var inget problem, utan jag njöt nästan lika mycket som hunden. En stund senare kom det fram en liten hundstackare till och det var mysigt att klappa den också. Vi gick runt lite i parken, tills vi satte oss i en pelargång.

Jag såg en ganska stor hund på långt håll som kom kryssande mellan besökarna. Den såg ut som den hade ett bestämt mål där den snodde sig mellan benen på människorna. Jag kan inte säga att den var vacker, när den svårt haltande kom fram till sitt mål, som visade sig vara mig. Den måste ha varit med om en bilolycka för skallen var intryckt på ena sidan. Den hade flera halvläkta sår på benen och kroppen, antingen från den eventuella bilolyckan eller från slagsmål med andra hundar och den luktade förskräckligt illa. Dessutom var det en Pitbull och det är inte den rasen som jag brukar tycka om klappa, utan jag brukar känna mig lite rädd. Den ställde sig framför mig och jag kände att den måste få lite omtanke, så jag klappade den lite försiktigt, fast jag var riktigt rädd. Efter ett tag så lade den sig framför mina fötter och jag gav den lite healing som hjälp mot hältan och läkning av såren.

Egentligen fick jag inte ge healing eftersom jag hade fått healing själv, som skulle läka mig. Det kunde bli så att jag drog igång för stark energi som kunde bränna sönder healingen från entiteterna. Jag gav trots det hunden en hel del healing och den låg så skönt och njöt, så den tog upp större delen av pelargången och folk fick gå runt för att komma fram. Det var inte en sådan hund som man vill störa när den ligger och vilar. Vi satt säkert minst en halvtimma innan vi kände att det var dags att röra på oss. Upplevelsen gav mig tanken "att varje varelse har rätt att få kärlek" och jag kände mig utvald att ha fått äran att vara givaren av omtanke och kärlek till den här hunden. Nu skulle jag gärna vilja skriva att hunden reste sig upp och sprang iväg på sina friska ben och av hältan syntes inte ett spår, men det kan jag inte. Hunden låg kvar när vi gick och vi såg den aldrig mer. Alla de andra hundarna som sprang lösa såg vi igen, men inte den här. Varför kom hunden just den här enda gången och varför valde den mig av alla hundratals besökare? Jag vet inte, utan kan bara tacka för förtroendet. Det mesta av sångstunden missade jag.


När vi var på väg att gå hem till pousadan, såg vi en person bli fotograferad tillsammans med Joao och jag sa till Annette att gå fram och fråga, om vi fick ta ett kort med honom och Annette tillsammans. Det fick vi gärna och sedan bytte vi roller. Ja, inte så att Joao fotograferade Annette och mig, utan det blev ett foto på Joao och mig tillsammans också. Där ser man hur lätt det är att falla i en av idoldyrkandets fällor och jag skämdes efteråt, att jag inte kunnat hålla mig ifrån det. Joao ser i alla fall ut att trivas på fotografierna och det kändes viktigt.



Joao lät sig fotograferas tillsammans med oss.

Fortsättning del 3