Resan till John of God - del 3
berättad av
Bengt Fredriksson


På eftermiddagen berättade Anita en del ur Joaos liv och vad hon själv hade upplevt på sina resor till Casan. Ju mer jag hör och läser om John of God, desto mer imponerad blir jag av den mannens kärlek till människosläktet.

Måndag förmiddag gick åt till ett besök vid det heliga vattenfallet. Vi som hade opererats fick åka taxi och det var ett klokt beslut. Jag kände mig fortfarande långt ifrån återställd. Efter lunchen samlades vi vid soppborden på Casan, dvs där man blir serverad soppa onsdag, torsdag och fredag om man är frisk. Vi gick igenom om vi hade ytterligare problem i kroppen. Som första val är det naturligt att välja att entiteterna ska fortsätta med de reparationer de redan börjat med. Sedan önskade jag att få bättre hörsel igen och få sänkt mitt höga blodtryck. Annette och jag fick vara först i kön hos Anita som skrev ned våra önskningar för vi hade beställt var sitt kristallbad. Annette hade tid en halvtimme före mig och vi hade pratat om att köpa en massa välsignat vatten i kristallshopen ifall vi skulle få en operation till. Medan Annette låg på kristallbädden, gick jag hem och hämtade en resväska med hjul och handlade vatten för resten av vistelsen och till hemresan. Vi hoppades att tullen inte skulle undra för mycket, även om vi exporterade en massa vatten.

Efter tisdagens frukost var det dags att göra lite nytta. Vi skulle vara med och skala råvarorna till den välsignade soppan. Soppan sägs skynda på läkningen och vara hälsobringande på många sätt. Den är också väldigt god. Vi knallade upp till Casan, där jag först kom att arbeta med ett amerikanskt par. Vi skalade en rotfrukt som kallades maniacs. När de var färdigskalade var amerikanarna nöjda och då fylldes det på med en kanadensiska och en australiensiska. Vi skalade mango på samma språk allihop och hade jätteroligt. När mangon i vår korg var skalad gick jag över till Annette. Hon satt och skalade med en herre som hon hade försökt prata engelska med. Efter ett tag hade han sagt "I am from Finland." Då testade hon om de kunde prata svenska med varandra. Då berättade han mycket på bra svenska att han bott i Göteborg i 11 år och då även besökt vänner i vår hemort Lilla Edet. Han var jätteglad att världen inte är så stor utan att han fick prata svenska igen.

Eftermiddagen ägnades åt ett besök i centrala Abadiania. Vi var i ett soppkök som Joao har byggt upp. Där serveras gratis soppa till fattiga. Där samlas också in kläder till Abadianias barn. Barnen kan sedan få kläder, men de kan också få låna finkläder till bröllop och begravningar. Joao och hans personal arbetar mycket med att hjälpa byns barn. Vi hade med oss två resväskor med framförallt barnkläder, men även lite vuxenkläder, som goda vänner hade skänkt och det var här vi överlämnade dessa. Nu är det inte riktigt sant, för vi frågade en av städerskorna på pousadan innan, om hon hade några barn och hon hade fyra. Hon fick gå igenom väskorna och ta det hon kunde använda och även ta kläder till en av de andra i personalen som var gravid. Vi hade efter det bara en väska med kläder att överlämna, men hon var jättelycklig.

Bredvid soppköket har Joao byggt en byggnad där han har dagverksamhet för de äldre som behöver ha någonstans att vara på dagen och strax bredvid ligger en stor tandläkarstation som han också har byggt. Som jag skrev tidigare, så är jag verkligen imponerad av hans kärlek till människorna. Det är inte bara i Abadiania han hjälper, utan överallt i Brasilien, både ekonomiskt, socialt och med enskilda individers läkningsprocesser. Han reser även runt i världen och hjälper.

Vi satt i vad jag tror var hans kontor och konferensrum och mediterade. Det var starka energier och mycket varmt, men mysigt. Sedan var det dags för hemfärd och efter middagen var det återigen Ricardo som var huvudpersonen, då han översatte våra nya önskemål till portugisiska.


Så blev det onsdag och dags att gå fram i Second Line och se hur läkningen fortskred. Det var en ny test på tålamodet den här gången. Jag har förstått att man ska var försiktig, med vad man önskar. Vi kom fram först efter fyra och en halv timme. Joao tittade på mig och sa: Operation - afternoon. Jag hade ställt en fråga också på min lapp och stod kvar någon sekund eftersom jag trodde att jag skulle få ett svar. Jag trodde att de runt omkring skulle gå upp i limningen. De nästan slet mig därifrån. Jag menar, att visst ska man vara ödmjuk och man ska inte ta upp onödig tid, men de verkade vara rädda, för att inte säga vettskrämda. Ibland kan det bli för mycket och gränsa till fanatism. När det gäller fanatism, så hörde jag om en kanadensisk guide som stod i kön framför en person ur vårt resesällskap. Hon kom fram till Joao och knäböjde och kysste hans fötter. Då tycker jag att det gått alldeles för långt i fanatisk dyrkan. Han är en vanlig man med en ovanlig gåva och om jag har förstått hur Joao är som människa, så tror jag han mår dåligt, om han får höra om sådana händelser. Som tur är, så är han inte medveten om det som händer när han är inkorporerad av en ande.

Annette fick också besked om operation och blev jättearg. Det hade hon blivit första gången också, men den här gången blev hon ännu argare. "Att ta med jämnmod" var inte lämpligt att föreslå, utan det var bäst att vara tyst. Ligga still och blunda i 24 timmar var inte hennes melodi. Nu blev det bråttom att ta sig tillbaka och äta lunch. Vi var väldigt glada över att vi hade handlat vatten och inte behövde tänka på det. Vi skulle egentligen inte ens få lyfta resväskorna på hemresan utan bara vara. Vi var i lagom tid för att ställa upp i Operation line för andra gången. Samma procedur som förra gången och jag var beredd att snart vara ute i solljuset igen. Så blev det inte.

Vi satte oss ned med handen på hjärtat och började meditera. Efter ett tag så började min hand skaka och det var inget måttligt skakande. Den trycktes hårt mot kroppen samtidigt som skakningarna höll på. Den skakade, så att Annette som satt bredvid kände det och hon som satt på andra sidan och jag tror nästan att hela bänken skakade. Jag provade att hålla emot lite, men skulle jag stoppa handen fick jag ta i och det ville jag inte. Jag ville bara känna efter att det inte var jag som skapade rörelserna. Efter ett tag så lämnade handen hjärttrakten och vandrade ned och började massera på magen. Längs revbenen, ut på sidorna och längs med översidan av bäckenet skakade handen runt med enormt kraftiga tag. Ett par varv gick den runt och sedan tillbaka till hjärtat och gjorde några sista vibrationer och sedan kände jag det, som om de sydde snett ovanför hjärtat. Tre stygn och sedan skakade handen till vid hjärtat lite lätt igen. Så sa en av personalen att det var klart och vi fick knäsvaga gå ut i solen igen. En och halv timme efter att vi gått in. Det var en lång operation och efter det följde apoteket, taxi hem och så i säng.

Jag kan inte säga exakt vad som hände i kroppen den hår gången, men jag var lite öm i magen och jag upplevde att det arbetades för att laga och fixa lite överallt. Jag hade mycket energier och vibrationer i och runt öronen. Kort sagt så kunde jag hängt upp skylten "arbete pågår" för det kände jag tydligt. Vi låg hela torsdagen ända fram till kvällsmaten och trots vår långa vila var det ändå inte svårt att somna tidigt som vanligt.


Fredag var det dags igen. Nu skulle vi sitta i Current Room och meditera än en gång. Vi letade upp ett par bra platser tyckte vi och trots att jag hade sovit så mycket höll jag på att somna, gång på gång. Vad göra? Naturligtvis bad jag om hjälp för att hålla mig vaken och strax efter gick en av personalen bakom mig och drog igång en fläkt på stormstyrka. Det allra första kändes det behagligt, men sedan började jag frysa i nacken. Min nacke som precis blivit läkt. Annette märkte att jag inte mådde bra och hade en sjal som hon delade med sig av. Jag fick hålla hårt i den för annars blåste den av. Det var verkligen stormstyrka och tankarna som skulle vara positiva och kärleksfulla hade också blåst iväg och jag satt och svor för mig själv. Ungefär två timmar satt vi strax utanför stormens öga, innan vi tacksamt hörde Fader Vår läsas på portugisiska.

På eftermiddagen skulle vi gå i något som kallas Goodbye Line, men efter dagens urblåsning struntade vi i det. Lite kan jag ångra det, men i situationen kändes det inte som om det fanns så mycket att välja på. Dessutom blev det strul i köerna och entiterna gick i strejk i en timme. Det var några som inte var nöjda med bedömningen de fått på morgonen och därför medvetet valde fel linje för att få en ny bedömning, men det noterades snabbt. Däremot tog det tid innan de mindre smarta figurerna lämnade kön och det hela kunde fortsätta. Joao skulle varit iväg med ett plan till södra Brasilien för att arbeta på helgen med samma som på Casan, men han blev kraftigt försenad och jag vet inte hur han löste det.


Resten är inte så mycket att orda om. Jag och Annette tog var sitt kristallbad på morgonen innan frukosten. Det var väldigt behagligt och rogivande. Efter frukosten åkte hela gänget till Brazil och fick en liten guidning i några timmar och sedan var det dags att åka till flygplatsen med allt vad det innebar. Hem kom vi och behandlingarna har fortsatt. Två veckor efter hemkomsten upptäckte jag att jag helt plötsligt kunde sätta ned båda fötternas hälar, när jag gick nedför en trappa. Det har jag inte kunnat sedan tidigt 90-tal, då jag vrickade eller stukade fötterna gång på gång när vi var ganska intensiva med att spela badminton. Medicinerna håller vi på och tar och de är vi inte färdiga med förrän i slutet av augusti. Förr bestod medicinerna av vätska och då kunde man se att den bytte färg utifrån vem som skulle ha den. Nu är det kapslar och då går det inte att se, men utifrån min upptäckt med det välsignade vattnet, så har jag ingen anledning att betvivla att medicinen är speciellt utformad för mig och den kommer att göra nytta.

En mycket god vän sa, att jag ser mycket yngre ut och att jag har mycket finare hållning efter resan. Härligt! Detta behöver inte betyda att min vän är synsvag, utan när nacken och ryggen är läkta och friska, då blir hållningen bättre och en bättre hållning ger en föryngring i kroppen, i alla fall utseendemässigt. Rent konkret har besöket hittills inneburit en läkt nacke, en läkt ryggrad, två läkta fotleder, bättre hörsel, bättre syn plus många fler fysiska, psykiska och själsliga faktorer som är svåra att beskriva. Resan har också gett mig en djupare och större respekt för det mediala arbetet och den healing jag själv utför och vad det kan betyda för den personen som får läkningen.
Har jag nu berättat allt jag upplevt och som har hänt? Nej, långt ifrån, men jag tycker att något ska jag ha kvar för mig själv och gotta mig åt.


Epilog
När jag var hos John of God, så gick jag inte Goodbye-linjen, vilket jag ångrat senare. Uppfostrad till att man säger adjö och man tackar för det man fått, så har jag haft lite dåligt samvete. När jag nyligen var hos ett medium och sessionen nästan var slut, kom Joao och tog min hand och tog adjö. Han hade känt mitt dåliga samvete. Mediet blev lika överraskad som jag och visste inte om det innan. Joaos besök gjorde mig både tårögd och varm inombords och dessutom fick jag svar på min fråga som jag hade ställt på Casan.